loading...

2013 > 05

Mors dag. Min bästaste, finaste, varmaste, snällaste  och underbaraste mors dag. Den dagen jag var ledig, den dagen vi skulle på utflykt. Med fikakorg i baksätet och solen i ögonen skulle vi göra mysiga mamma-dotter-saker och titta på konst. Inte ett moln syntes till, termometern visade böljande värme och det var inte alls meningen att vi skulle sitta i en tråkig sjukhussal med sjuttiotalsgula dörrar. Inte att min mamma skulle behöva få en droppställning påkopplad efter att vi druckit upp kaffet, som istället för på en skuggig plats på ett mysigt fik, fick intas i en sjukhussäng. Förra morsdagen och denna morsdagen.
Så långt ifrån varandra och samtidigt så lika och så nära.

Det är någon eller något någonstans som sätter reglerna som helt klart inte förstått att min mamma förtjänar bättre än så. Hon förtjänar mjukglass i solen, hon förtjänar att kunna resa, hon förtjänar att inte vara rädd, hon förtjänar sin egen kudde varje natt och hon förtjänar att må bra. Hon förtjänar det bästa. Hon ÄR ju den bästa.

Älskade, finaste du. Jag önskar att jag kunde göra allting bra. 
Kunde jag, skulle jag ge dig hela världen. ♥

Blommorna är knoppiga körsbärsblomster innanför gärdesgården på mammas och pappas gård. Så otroligt fina och en av de bästa försommar-klassikerna hemmavid.

Etiketter: hemmaliv, livet

När jag var sex år gammal, föddes en liten tös in i mitt liv. En tös som senare skulle få en blond kalufs, härligt knubbiga ben med massa spring i och ett leende som gjort av socker. En tös som alltid skulle komma att kännas som en lillasyster från och med då, även om vi egentligen är släkt på längre håll än så. Hon är familj och kommer alltid att vara.

 

Igår var det exakt arton år sedan.

 

Idag besitter hon fortfarande en blond kalufs, men också betydligt längre än knubbiga ben. Hon har dessutom utvecklats till en fantastisk människa och en riktig killer-snygging. 

Grattis älskade gopropp till dina arton fantastiska år ♥

Etiketter: illustration

Tänk, jag har ju inte ens hunnit med att belysa ytterligare två viktiga födelsedagar som ägt rum i förra veckan. Min (eller jaja, min och min, min svågers och svägerskas om vi ska vara riktigt petiga) lillfis har ju blivit stora två!

En liten tjej med stor vilja, enorm energi och ett sötkonto som nästan svämmar över. Ägare till ett par stora bruna ögon och ett leende så charmigt att man smälter. Och har jag inte förut förlorat mig i denna lilla människa, gör jag det verkligen när lilla handen söker sig in i min och "Oa" ska vara med under alla de äventyr och vardagsbestyr som livet består av i en tvåårings värld, när vi hälsar på. 

 

Bästa Agnes, min svårslagna favorit. Jag bara njuter så länge det är ömsesidigt ♥

Den andra viktiga människan som istället fyllt hela 26 är bästa mannen och kärleken i mitt liv. Han som faktiskt fick så lov att dela sin födelsedag med lillen nämnd ovan, för att det var då vi alla kom hem från London. Kan ju dock inte ha varit fullt så tokigt att få ett redan färdigt och fint dignande kakbord tjusigt serverat på sin födelsedag heller... ;)

Hursomhelst, stort grattis till er båda - så betydande kärlekar.

Aah, precis hemkommen från en stad där den enda vita nederbörden bestod av blomblad och sommarkänslan hade kommit en aning längre än här. En resa precis i rätt tid för det mentala välmåendet! Sol, god mat och ledighet - vad mer behöver en människa?

 

Men London, London! Vem hade kunnat ana att du skulle slå mig med sådan häpnad?

Inte då jag. Jag vet egentligen inte vad jag hade föreställt mig när vi styrde kosan söderut för att fira min svärfars födelsedag, för egentligen är staden precis som jag hade tänkt mig.

Det har regnat. Det har varit sol. Det har varit mycket mer vår än hemma. Det har druckits öl. Det har ätits fish'n'chips. Det har suttits på pubar e x a k t så som jag föreställt mig att de skulle se ut, det har shoppats, nybekantats med stadsdelar och umgåtts med HÄRLIGA människor. Och ändå trodde jag någonstans att London inte skulle vara så mycket... jag. Inte alls att jag skulle tycka de där mörka pubarna med heltäckningsmatta, reliefmönstrade innertak och guldsnirkliga lampor vara så gemytliga, arkitekturen vara så hisnande, stämningen så genomgående trevlig och stadskänslan så mysig. Kanske hade jag väntat mig så mycket mer tweed, tegel, gräsbeklädda tak, ölskum i mustaschen och tjock dimma? Och framför allt väntat mig att dessa ting inte skulle falla mig på läppen. Vissa av dem visade sig inte alls under våra dagar och vissa visade sig trots allt inte vara så tokiga ändå.

Hursomhelst såg jag verkligen fram emot en välbehövd, efterlängtad långweekend i världsstaden, men var inte alls beredd på att densamma skulle bjuda på sådan mersmak! Fler besök för att få lära känna min nya flirt lite bättre är definitivt ett måste. Jag hörde som av en händelse att julmarknaden i november ska vara något alldeles särskilt... ;)

 

Som alltid har min trogna följeslagare legat stadigt i handen under hela resan, här kommer ett axplock från kamerans skörd under våra dagar ♥

En våffla à la Strawberry Heaven stod för smarrig pausunderhållning mellan spring i tunnelbanetrappor och fotograferande av arkitekturens ögongodis.

Färg, färg, färg! En stadsdel, jag vet, men inte behöver jag mycket mer än såhär inte.

Antikmarknaden längs Portabello Road i Notting Hill blev ett kärleksmöte utan dess like. Så, så mycket att se för en älskare av gamla prylar som jag! Vackra gamla tidningsstämplar i dess originallåda, välbevarade kameror så fina att ord inte ens finns för att beskriva dem och dessa sköningar till plåtburkar är bara ett litet urplock. Hade plånboken varit tjockare hade übervackra, gigantiska smycken från Tibet och den där svartvita plåtburken för Clotted Cream Toffee fått följa med hem - det är ett som är säkert!

Afternoon Tea i hemområdet Kensington. Fantastiskt porslin i det fantastiska orangeriet utanför Kensington Palace bjöd på himmelsk clotted cream, scones, te, finger sandwiches och sötsaker lika underbart goda som fina..

A sight for sore eyes.

Kvällssol, öl och café au lait. Ingenting som inte finns hemma på min gata i stan, men faktiskt - jag föredrar det numer London style. 

Etiketter: fotografi, resa

Ett megasuperlångt uppehåll senare - jag är hemma. Mamma är hemma. Tillvaron kommer fortsätta att vara lite skakig ett tag framöver, men just nu gläds vi åt det lilla. Väl hemma välkomnades jag av smulpaj, glass, vitsippsplock och ett Sundsvall som bytt vinterskruden mot vårstassen. Inte illa!

Hemstaden välkomnade mig dock ganska snart med en rejäl förkylning och soffan har varit min bästa vän (ibland blev det dock lite väl mycket kvalitetstid, kom igen soffan - varenda vaken timme fem dagar i rad klarar nästan ingen vänskap av!) i snart en vecka. När näsduks- och alvedonkontot är övertrasserat för längesedan och det hånflinande fina vårvädret sedan länge dödat livslusten för varje dag som gått, är det lyckan själv när jag nu (återigen!) äntligen kan ana det välkända ljuset i den lika välkända tunneln. 

Södersolen lyser in i mitt arbetsrum, gardinerna gör det rätta att fortsätta hålla sig undan och istället låta ljuset få sina fifteen minutes of fame!

Vårljuset kan ju som bekant både hjälpa och stjälpa. Det starka ljuset som vi nånstans nästan glömt existerade, belyser trasigheter och revor i tapeten, likväl som smutsen vintermörkret dolde. Både kroppsligt och tingmässigt är det en smärre chock för ögat innan vi vant oss vid verkligheten, och den senare bekläds i gröna skjortan som gör allting så fint, vare sig det är skavt eller snett. Bara hallonsaften smakar hallonsaft och himlen är blå nångång emellanåt, så...

Mitt kära arbetsrum är ett sådan plats där allt det skadade och använda liksom syns lite bättre än överallt annars. Mest just för att det är lite skadat, skavt och använt. Med det sagt inte alls menat att jag inte älskar mitt rum, nej nej - utan det skulle jag gå lös och klättra lägenhetens andra väggar både upp och ner, med storkritan i högsta hugg!

Mitt rum är min borg.

Däremot slutar jag aldrig drömma om att själv äga dess väggar och tak, måla vitt från hörn till hörn och gärna göra rummet minst dubbelt så stort och en halv takhöjd högre. Femdubbla fönstrets storlek som genom ett trollslag. Det skulle ligga mjuka, varma träplankor på golvet och jag skulle ha en vrå för allt, utan någon komprimeringsmetod som det första att ta hänsyn till vid inredandet. En metod som dessutom resulterar i att rummet alltid ser ut lite som ett organiserat kaos. Lite som jag innerst inne tycker att arbetsrum ska vara, men ändå. Lite mer organisation och en gnutta mindre kaos vore perfektion.

Något som absolut skulle få följa med till mitt nya drömrum, är alla mina saker. Materiellt tänkande, javisst, men kofferten efter morfar, den ruskigt snygga pallen som pappa skapat, den perfekta pennkoppen med det snirkliga silverörat från mamma som matchar lampan med guldfot efter mormor så bra, loppiskrukorna, alla mina askar jag samlat på mig och de saker jag köpt fastän jag egentligen inte haft någon plats för - de skapar känslan som behövs innanför de där skaparväggarna. De just nu och de lite senare.

Så, nu laddar jag om. Vårstassen har även hos oss letats fram ur källarens mörka vrå och tunga vinterjackor har fått maka på sig. För en lång tid framöver helst!

Etiketter: fotografi, hemmaliv

Jag

Illustratör, fotograf & skrivande själ. Drömmer om storslagna äventyr, en vardag fylld med kreativitet och försöker njuta hela vägen dit.  

Har också ett småstadshjärta som slår för det lilla livet, får energi av tyst skog och vida vidder. 

Jag är svag för det grafiskt enkla och vardagligt vackra. Mår gott av färg och mönster och jag skriver om allt som korsar min vardag, som inspirerar och som fyller dagarna med glädje. 

Kul att du vill följa med!

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Lena » RESEINSPIRATÖR:  ”Åhh. Längtar tillbaka till NY! Vilka härliga foton”

  • Lena » LAS VEGAS, BABY!:  ”#åretsreseinspiratör #apollo Lycka till i tävlingen!”

Arkiv

Etiketter