GOTTA LOVE AMERICA

När vi för drygt en månad sedan satt på planet över Atlanten, med näsorna riktade mot landet i väster, visste vi mycket väl vad som väntade innan vi på riktigt fick beträda marken innanför tullarna: en lång, svettig och ringlande kö, där alla icke amerikanska medborgare fick trängas i väntan på att bli bedömda och därefter förhoppningsvis även senare insläppta. Frågor om syfte, reskassans värde och besökets längd, ställdes till var och en av passagerarna genom en mycket seriös och uniformsklädd anställds bistra uppsyn, sittande bakom disk och glas. Ingenting i blicken på personerna var vare sig vänligt eller välkomnande, trots att detta var första antalten för deras gäster in i landet.
Som tidigare kanske antytts, kom vi ju igenom. Lite svettigare än innan, men igenom.
Vi hade godkänts, likt majoriteten andra, att komma på visit och stanna en stund. Trevligt värre!

Några timmars väntan i ett vintrigt och isande kallt Chicago, där vi nu hade blivit insläppta, var så ett nödvändigt ont innan nästa flyg skulle ta oss de sista efterlängtade fyra timmarna söderut.
Av en slump hade lotten av flybolag fallit på Virgin America - och redan vid gaten började vi skönja ett något modernare och gladare snitt än vanligt i flybolagets uppförandekod..

Den unga mannen som jobbade bakom boardingdisken började med att i mikrofonen presentera sig genom en kortare rap och några duracell-liknande steg i sina snajsiga gympadojor. Mannens kollega, som han för övrigt föredrog benämna sin "partner in crime", drog därefter ett antal skämt berörande sin ärofyllda roll som vapendragare. Efter ett välomsttal lika utstuderat som tacktalet vid examen, avslutade de båda slutligen med ett utropat "Love ya'll!", innan de studsigt hoppade tillbaka till sina platser och uppenbarligt roade ropade upp de platser som fick komma fram, och de som fick sitta kvar i sina sköna fåtöljer ett tag till.
När vi sedan äntrade planet, var ett genomgående rött sken från spotlights och ljusskenor genomgående hela fordonet, samt svarta, skinnklädda fåtöjer och avancerade multiskärmar i varje sätesrygg. Modernt, flashigt och ombonat på samma gång.
Då alla platser var intagna och säkerhetsfilmen därefter började spelas på var och en av dessa skärmar, med musiken på hög volym, tror jag de verkligen nådde sitt mission - de hade allas uppmärksamhet. Filmen var energi och glädje, och den vanligtvis rätt slentrianmässiga säkerhetsinformationen som för de flesta nog går förlorad av just den anledningen, gick inte att missa.
Säga vad man vill om de där amerikanerna, men underhållning - det kan de allt!

När vi fyra timmar senare precis började ana en miljonstad och en ocean av förväntningar där under molnen, hördes så återigen pilotens röst i högtalarna och erfarenheten av den tidigare svettiga kön var med ens som bortblåst: "Welcome to Los Angeles you all, welcome home".

Etiketter: resa

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Lena » RESEINSPIRATÖR:  ”Åhh. Längtar tillbaka till NY! Vilka härliga foton”

  • Lena » LAS VEGAS, BABY!:  ”#åretsreseinspiratör #apollo Lycka till i tävlingen!”

  • lilian moberg » VITT NYTT ÅR!:  ”Vilka fina illustrationer och vinterbilderna, helt otroligt vackert, jag är ju i..”

  • lilian moberg » JAG FINNS, I ALLRA HÖGSTA GRAD:  ”Roligt Moa att du är på gång igen, läser alltid din blogg, du har alltid så myck..”

  • Malin Jakobsson » HEMMAVID:  ”Hej Moa:) Idag hade vi tjejer från estet söndags lunch och satt och surrade om e..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln